Tänk alla gånger jag känt mig ensam.
Alla gånger jag gömt mig för omvärlden.
Alla gånger jag låst in mig och tryckt kudden mot ansiktet.
Alla gånger jag legat i fosterställning och försökt hämta andan.
Alla gånger medvetandet flyr sin väg.
Alla gånger jag låtsats sova.
Alla gånger jag sagt "jag är bara trött".
Alla gånger jag tvingat ner gråten i halsen.
Alla gånger jag gråtit tills det blivit för tungt att andas.
Alla gånger jag dragit mig för att lägga mig för att sova.
Alla gånger jag varit rädd.
Alla gånger jag haft ångest och skuldkänslor.
Alla gånger jag bara viljat försvinna.

Tänk då på hur mycket jag bitit ihop. Alla gånger jag tagit all skit rakt i ansiktet. 
Tänk då på att jag bitit ihop, svalt gråten och överlevt 9 år av rent ångest från helvetet.

Vem sa att jag är svag?