Just nu känner jag smått: Snälla, skjut mig.

Känns som allt bara rör till sig så fort jag ser någon form av slut.
Som att allt skiter sig, så fort jag löst upp en hel del knutar.
Allt. Jag blir så trött.

Jag orkar inte kämpa mer. Orkar inte hålla upp ett leénde och säga: Det löser sig. 
Hur mycket jag än kämpar för att hålla fast vid dom orden, så kan jag inte undvika att känna ett sorts nederlag. Att det inte löser sig. Jag är arg, ledsen och förbannat besviken.

Jag har bett om EN SAK tre gånger nu. TRE GÅNGER. Har det kommit fram något resultat? NEJ.
Börjar undra om det ens är värt att sitta och betala varje månad, när ingenting blir gjort iallafall.

Ska ringa en gång till imorgon. Fråga EN GÅNG TILL. Funkar inte det, så ringer jag de andra själv istället. Tror inte jag kommer få det jag behöver, men då har jag iallafall försökt. 

Sumpas allting för mig nu, är det tamefan inte mitt fel. Och det kommer de få höra.
Sen får vi se om jag förblir hos dem eller inte.